Utdrag ur Dagens Nyheter Publicerat 2009-03-12 11:56

 

 "Även Niclas Malmströms verk på Mårtensson & Persson tar ett tag att klura ut. Landskapsbilderna ser vid en första anblick ut som fotografier, men man anar snart att de är framtagna på digital väg. Ibland blir detta uppenbart av själva motivet: det finns knappast trappbassänger mitt i en stenöknen. Men det är även något med det artificiella ljuset i dessa datorgenererade bilder som avslöjar att de inte har med verkligheten att skaffa.

Effekten är den motsatta i de skulpturer som ligger på golvet och visar överkörda, döda djur. Djuren ser så verkliga ut att man måste övertyga sig om att de inte är det. I själva verket är de både och. Pälsen är ”äkta” vara men allt annat konstruerat.

Utställningen väcker tankar om liv och död, om det ofrånkomliga slutet som kan komma nog så abrupt. Men de skickligt framställda verken säger också något om vår beredskap att tro på olika bilder, fast de faktiskt alltid är konstruktioner. En viktig uppgift för konsten, som även den är en läxa från postmodernismen."

 

Håkan Nilsson

 

 

Galleri Mårtensson & Persson, Stockholm: Niclas Malmström (28/2-29/3)

 

Av allt det som hänt inom konsten de senaste 50 åren är förmodligen introduktionen av olika digitala tekniker den enskilt mest betydelsefulla händelsen. Från att ursprungligen till stor del ha handlat om manipulering eller förbättring av analogt producerade bilder har utvecklingen i allt högre grad gått emot att konstnärerna själva skapar sina världar med hjälp av de digitala verktygen, ungefär som dataspelsformgivarna bygger upp sina fantasiska miljöer direkt i datorn. Niclas Malmström har förmodligen fått sin beskärda del av Counterstrike och World of Warcraft. Hans ödsliga landskap andas apokalyptiskt existensdrama lång väg. Men plötsligt kommer våra tolkningar på skam när vi konfronteras med en röd stuga med vita knutar, folkhemmets arketyp framför alla andra. Ångest förbyts i förtröstan, även om man anar att hoppet i detta fall är en tunn lina att balansera på. De snygga C-printarna har sällskap i gallerirummet av något betydligt kletigare, en grupp skulpturer bestående av trafikdöda smådjur, komplett med vägbana och allt. Men vad som hade kunnat framkalla kväljningskänslor fungerar på ett helt annat sätt. Man grips av förundran, medkänsla och till sist även en smula andakt inför insikten att livet är ett av de fåtal mysterier som fortfarande kvarstår i tillvaron. (Adress: Karlavägen 20)

 

Anders Olofsson

 

 

 

Bågens väg

 

Alla andra var fejk på något vis, alla utom de som man aldrig fick träffa, de som var döda eller för långt bort. Och så jag själv förstås...

Det var kanske avståndet, både geografiskt och i tiden som skapade en romantisk sida av det hela. Romantik tilltalade mig visserligen men ärligt talat så vet jag inte hur det började.

Det bara var där en dag.Jag hade dessutom blivit genant gammal för att gå upp i något så fullständigt och naivt som jag gjorde.

Det var som om jag verkligen trodde att jag höll på att uppfinna hjulet och erfor den eufori det måste ha inneburit för sin skapare.

Ja, som hos hjulet handlade det om förflyttning och ett slags frihet som jag inte hade klart definieratför mig. Var det friheten att kunna ta någons liv eller var det friheten att fly verkligheten? Jag minns att jag inte ville diskutera det med mig själv, det skulle vara som att sticka hål på en ballong eller låta förlåten falla och riskera att det inte fanns något där.

Allt jag med säkerhet vet är att det var en känsla av att få det ”att stämma” som drev mig, ett sätt att veta innan, att allt var under kontroll. Eller hur skall jag säga...att föraningen och intuitionen var lika med visshet. Parallellt med denna känsla var jag också fast övertygad om att jag en dag skulle vara tvungen att isolera mig på en skärgårdsö utanför Göteborg eftersom människor var svåra att hantera för mig. Min nya kunskap gjorde mig mindre beroende av människor eftersom jag nu kunde döda själv för att få mat.

 

Utåt sett var jag tvungen att ha ett alibi när jag tränade. Jag brukade säga att det var ett slags meditation och att det fanns tydliga analogier med konsten; Att skapa en mening ur nästan ingenting. Detta ”ingenting” var faktiskt också väldigt fascinerande, att radera, ta bort och tömma. Jag hade stora problem med att låta någon tala om för mig hur man skulle göra, så det enda jag kunde göra var att läsa och att prova mig fram själv. Jag ville inte veta om att kreti och pleti hade kunskap om något så sublimt, så att söka svar från dem var därför en omöjlighet.

 

Där stod jag alltså, dag efter dag, i åratal på en bakgård i Majorna, i en gisten rivningskåk i det lungsjuka Göteborg och försökte fokusera på en punkt någonstans i mitt eget bröst. Denna punkt flyttade sig hela tiden så jag fick inte ha några förutfattade meningar om dess placering. Oftast var den belägen i hjärtat men det kunde vara i ögat eller naveln också. Jag hade blivit det perfekta villebrådet. Jag fanns ju nästan alltid där.

Idén att ”skjuta sig själv” var något jag hittat hos zen och hos dem som utövade kyudo; ”Bågens väg”

Det fanns, enligt mig, en vagt sekteristisk känsla över föreningar som bedrev kyudo (och annat bågskytte med för den delen) Samförstånd med människor i grupp kan vara fasansfullt. Jag studerade istället alla naturfolks metoder och intentioner kring bågskytte för att skapa mig en egen väg.

                                        En väg som jag funnit... min båges väg

 

 Niclas Malmström 2010

 

 Läs texten i sitt sammanhang: www.tsnok

 

 

 

Niklas Malmström: Apokalyptisk komik

Lars-Erik Hjertström Lappalainen

 

Ingen vits med att tugga orden: onekligen finns drag av gothestetik i Niclas Malmströms bilder och filmer. Och av humor (filmen Zeth synar som han gjorde tillsammans med Camilla M. Akraka handlar till och med om humor). Sterila landskap med schakthålsliknande öppningar i, enorma berg – den som har läst Lovecraft känner sig hemma där.  Eller en jätte testikel till skulptur, vaktad av en liten flicka med stora knivar och lömskt grin. En bordsapparat för självstympning har han också gjort. Svart humor? Kanske, i sådana fall med glansig finish. Svart som japansk lack, med ett skratt lika obegripligt som en buddhistmunks.

 

      Det som utmärker Niclas Malmströms konst är att den verkar ha sin realitet i ett ögonblick av speciell art, men som mycket väl skulle kunna vara varje ögonblick. Det är det ögonblick då allt fortfarande är bra, konstigt nog, trots att det värsta egentligen redan har hänt – fasan riktar sig istället mot ett totalt otänkbart ”därpå” då det skulle kunna bli ännu värre. Det är ett sådant medvetandetillstånd som hans överkörda djur är i. De verken handlar inte om trafikdöd eller om smärtan i en vanställd kropp. Niclas berättade att det som intresserar honom är vad djuren skulle tänka om de såg sig själva, deras förvåning över – att plötsligt vara det där, där på vägen. Ungefär som babianen i David Cronenbergs Flugan, den som under teleporteringen olyckligtvis har vänts ut och in. Vilken förvåning! Och allt som kommer efter är salt i såren, läget kan inte annat än förvärras. Det är hela tiden det där märkliga medvetande tillståndet som Malmströms verk ska fattas i: än är det rätt okej, men tänk snart… om det blir värre…

 

      Men det måste framställas ganska lågmält och lakoniskt. Som en katastrofal andakt av sublimt kolossala understatements. Lite grann som Kafkas dramaturgi i Förvandlingen: en man vaknar i första meningen upp omvandlad till ett slags insekt med hårt skal på ryggen. Sedan förvärras situationen. I Malmströms film Exit without Saving (2006) accentueras en oavbruten nedåtgående spiralrörelse. Det går utför, men ingenting händer annat än just att rörelsen rör sig nedåt, kroppslöst. Och de ganska tunga skulpturerna med döda djur heter Shadows. Det finns en lätthet i deras framträdande, en tunn existens som lämnat gravitationen under sig. Samtidigt är djuren på väg att omvandlas till fläckar på asfalten, som skuggor av deras kroppar. Där de ligger ser de nästan nedfallna från skyarna ut, som meteoritnedslag. Denna ögonblickliga karaktär gör dem också lätta, som bilder. De är inte skulpturer, utan bilder som någon sedan har sträckt ut i rummet. Det är hela tiden medvetandets lätthet som produceras kring verken, medvetandet om att kroppen har förvandlats häftigt, att katastrofen egentligen har skett. Och att det fortfarande är bra. Ja, att det i nästa ögonblick bara kan bli sämre.

 

         Det är ur det tillståndet som ”apokalyptisk komik” (J. G. Ballard) föds. För om man i Malmströms värld tänker ”än är det ingen fara, men tänk om någonting händer”, då måste det värsta redan ha hänt och man själv alltså redan vara i det där otänkbara ”därpå” som bara kan vara fruktansvärt. Katastrofen har alltid redan inträffat, och nu är det egentligen ännu värre än det man fasar för. Det är alltid redan värre än man tror, och alltid rätt bra. ”Strangely content” säger H. P. Lovecraft om det där tillståndet vars komik Samuel  Becketts Slutspel excellerar i (där två män i en ödelagd värld är rädda för att något levande skulle kunna dyka upp och livet börja om igen på jorden).

 

      Därför finns det ingenting chockerande i Malmströms konst. En chock eller ett trauma innebär ju att man är för nära en händelse i förfluten tid och därför lite borta från det som händer nu och framöver. I hans verk är det tvärtom. Tillståndet där är anti-chockartat: framtiden, inte det förflutna, är det som är mest påträngande. Och det är i ljuset av framtiden som man får distans till nuet och ser ”att det är gott”.

         Det där avståndstagandet från chockverkan är viktigt eftersom det förändrar uppfattningen av upprepningen. Hos Malmström händer apokalypsen om och om igen – tiden själv verkar nästa vara en katastroftid som bara berör det som går under och förintas. Det är mäktiga krafter han sätter sig upp mot, för både Freud och Walter Benjamin rotar upprepningspraktiken i ett chocktillstånd. Det är en erfarenhet av något som man inte kan göra till en del av sin egen erfarenhet, sitt eget liv, som chockerar. Hos Freud kan det vara en livshotande olycka: man har då, i brist på beredskap, upplevt sig bli berövad någonting, nämligen sin egen död, den död som nästan harmoniskt skulle följa av ens eget liv. Och därpå klarar man inte av att införliva olyckan i en enhetlig erfarenhetsström; den kommer in och bryter kontinuiteten. Den erfarenheten upprepar man gång på gång, t ex. i mardrömmar, för att så att säga vara förberedd på den, så att den blir ens egen olycka, en kontinuerlig del av erfarenheten. Men hos Malmström finns ingen ”egen” död, bara plötsliga olyckor som inte alls är nödvändiga, bara oundvikliga i längden.

 

         Därför är upprepningen hos Malmström heller inte kopplad till tungsinne, dödsvurm, egentlighetstankar, genomarbetanden av trauman eller upplevelsen av någonting ”kusligt”. Upprepningen är kopplad till komik. Helt säkert var Hjalmar Söderberg den första som beskrev Nietzsches tanke på den eviga återkomsten som en humoristisk lära. Det är i Hjärtats oro han gjorde det, i en passage med den överraskande rubriken ”Den eviga återkomsten. – Farväl, Dragör!”:

 

      ”Allt som är, har redan en gång varit och skall åter komma igen – vad säger jag, en gång… Milliarder gånger har det redan varit, och milliarder, milliarder gånger skall det bliva till på nytt […] Det har alltsammans varit och det skall komma igen, icke annorlunda, icke snarlikt, icke bättre och icke sämre, men detsamma som är och var. Åter en gång - nej, milliarder gånger – skola de krafter, som sprängde jorden loss ur solnebulosan och skapade liv på jorden, uppstå på nytt och på samma sätt. Åter en gång ska Xerxes sitta på sin marmorstol vid Hellesponten och glädjas i sitt hjärta åt sina härars oöverskådliga mängd och plötsligt brista i gråt vid tanken på människolivets flyktighet och korthet. Åter en gång skall Lucullus bjuda sina gäster på tryfferade näktergalstungor och Cato släppa väder vid bordet för att hävda enkel, gammalromersk sed”.

Söderberg gör det tydligt att komiken i tanken på den eviga återkomsten är densamma som demensens hos Beckett.

 

      Vad är det för något som finns i det där tillståndet av apokalyptisk komik? Utöver upprepningen, upprepningar? Tomhet. Det är som slutscenen i Malmströms Exit without Saving: en glasflaska som förefaller vara tom slås omkull. Ut rinner då någonting som rimligtvis inte kan vara annat än tomhet. Ingen desperation i det, istället en ömsint ödslighet. Han har också gjort ett objekt som består av en död skalbagge liggande i en glaskupa tillsammans med en glödlampa. Där ekar tomheten kosmiskt, i form efter form, ändå finns det något ombonat över det hela, som om vi var i den lilla världens trygga vrå. Men det är väl just tomhetens paradoxala tillstånd. Tomheten verkar nämligen kunna vara oändligt liten – just därför hotar den att finnas i varje detalj. Och där den finns är den givetvis inte en brist att täppa till genom upprepning, tvärtom: den är alltid i överflöd. Där tomhet är, är den för mycket och tränger därför fram. Så förtvivlan i det man säger om tillvarons meningslöshet och tomhet räcker inte riktigt till (Sisyfos och sånt). Inte för att orden skulle vara tomma, utan för att de inte är tillräckligt tomma. Det räcker inte med att tala om ”en tid för allt”, det är en tid för intet också, för det ”intet nya” under solen som just är ett nytt intet på nytt, tomheten. Tomheten måste rinna över, apokalypsen ske ännu en gång, en milliard gånger, för att få sin positiva realitet, som är komisk. Det tomma är det där osynliga och ohörbara som får en att skratta, som får en att se humorn i situationer och som själv ser en i dem.

 

         I sin konst försöker Niclas Malmström alltid få fram det tomma. Hans tidiga stympningsapparater var inte tillräckliga. Tekniken, även den konstnärliga, har inget annat syfte än att totalt utplåna det som håller tomheten fånge. Jag föreställer mig att han strävar efter att komma på en teknik som är för konsten vad den kinesiska kittelfjädern var för tortyren, något som framställer ändlösa plågor och skratt.